Och man får tänka efter vad det är som är viktigt egentligen.
Är det viktigt med cert, hd-resultat eller något litet skönhetsfel? Idag är det inte det. Idag är jag gärna utan cert och A-höfter. Jag är bara oerhört tacksam för allt jag har. Min familj. Mina friska barn.
I går kväll somnade William 11 år in för gott. Williams familj bor alldeles intill oss och William och Annie har gått i samma klass/grupp sedan de var 5 år. Vi träffades första gången på öppna förskolan när William var nästan två och Annie drygt ett (William var född i januari och Annie i november).
För snart två år sedan blev William ledsen i skolan för att han såg dubbelt. En optiker konstaterade att det inte var något synfel och färden gick till neurologen i Lund. Där konstaterades en väldigt elakartad tumör bakom hjärnstammen. Den gick inte att operera och William blev snabbt sämre. Strax före jul 2006 var Annie och jag i Lund och hälsade på William och vi blev chockade över att se hur dålig han var.
Efter cellgifter och strålning piggade dock William på sig och började så småning om i skolan igen. Vänster sida var lite förlamad, men det fungerade bra ändå. Fram till sommaravslutningen har han varit i skolan så gott som varje dag och så sent som i juni flög han luftballong – det hade hans mamma fått i present.
Sista gången vi träffade William var förra fredagen. Annie och jag gick hem med ett häfte fullt av teckningar som klasskamraterna gjort till William. Han blev glad när han såg Annie, men jag tror att Annie tyckte det var lite jobbigt att se honom så dålig. Idag är vi väldigt glada att vi fick möjligheten att träffa honom då.
Ikväll tänder vi ljus för William och spelar hans favoritmusik; Kung över ängarna med Drängarna. Den sjöng han hela dagarna så länge han orkade.
Sov gott lilla William. Vi ses i Nangiala.
