Tänk vilken tur jag har som har de allra finaste hundarna i världen, de allra bästa barnen och den allra finaste hästen. Därtill också världens bästa man.
Och vilken tur att det är så de flesta har det.
Varje gång man har varit på utställning och kommit hem lottlös är det viktigt att tänka på att det är så det är. 
Jag inser att inte alla förstår att detta är världens finaste hund – men jag tycker ju det. Om jag hade varit domare hade det nog stått: Vackert huvud, utmärkt front, välanlagd skuldra, goda bakbensvinklar. Rör sig med utmärkt, vägvinnande steg. Enastående temperament.
Tur att man inte får döma sin egen hund 
