Lite orolig blev jag när det gick dygn efter dygn utan att Jenny Åström hörde av sig. Eftersom hon ringde i början av veckan, mellan två häftiga värkar, har jag såklart bara väntat och väntat. Som om det var jag som skulle ha barn… det var snart 11 år sedan sista gången och det kommer INTE att hända igen. Men när någon som står en nära går igenom jobbiga saker återupplever man gärna sina egna smärtor i fantasin. Löjligt. Jag har aldrig haft en maratonförlossning på flera dygn. Min längsta var den första. Då var jag 3 timmar på förlossningsavdelningen… Men nu har jag i alla fall väntat oroligt i flera dygn.Jätteglad blev jag såklart när hon hörde av sig i torsdags och berättade att han kommit. ÄNTLIGEN!! Lilla sonen som tog så lång tid på sig att se dagens ljus. Så FIIIIN!! Magen har gått under arbetsnamnet Rune – men jag tror nog att han får heta något annat smiley. STORT GRATTIS Jenny och Fabian!! Som jag tänkt på er!