Senaste tiden har jag fått ett par samtal från valpköpare med hundar som minst sagt prövar sina ägare.
Vem kan tro att en sån här liten sötis kan växa upp till en osäker och/eller stöddig hund som provocerar och utmanar?
En hanhund är i regel inte jobbigare än en tik. Men en ”urspårad” hanhund är större, tuffare och starkare än en ”urspårad” tik.
Jenny (Linderoth) och jag diskuterade i helgen vad det är vi missar i vår information när vi levererar våra valpar. Vikten av socialisering betonar jag noga, men vikten av hantering kanske jag missar?
En valp måste lära sig att händerna är de allra bästa kompisar. Händerna skall man kunna lita på och det är aldring någonsin ok att bita i händer ens när man leker. Händer är snälla, bestämda, gosiga och trygga. De slåss aldrig och de begår aldrig övergrepp. Däremot talar de om vad jag får och inte får – tillsammans med rösten och kroppen. De klipper klor, kelar, berömmer och hanterar valpen. Lär sig valpen det som liten blir detta förhoppningsvis inget problem heller när den är vuxen.
Är jag säker som ägare litar hunden på mig. Är jag osäker blir hunden osäker och kan inte lita på att jag klarar av alla situaioner. 
Det här är Cocos. Hon är jättetrevlig. Men absolut ingen lätt hund. Hon har blivit den trevliga tik hon är eftersom Helene lagt ned mycket jobb på henne.
Eftersom Helene visste hur hon ville ha sin hund och planerade sitt hundägande noga började det målinriktade arbetet redan hemma hos mig i valphagen.
Jag skall skriva om min informationspärm som jag skickar med när jag säljer valpar. Har du några tips är jag evigt tacksam. Ju mer jag lär mig desto mindre kan jag, känns det som. Och ju fler valpar jag ser växa upp, desto svårare blir det att placera ”rätt” valp i ”rätt” familj.
Jag har jättebra valpköpare. Jätteambitiösa och supertrevliga. Även trevliga och ambitiösa männsikor behöver hjälp ibland. Feedback önskas för att kunna hjälpa alla dessa trevliga människor i sin relation med hunden. Hör gärna av dig om du har bra idéer!
Nu har jag också fått kontakt med två perroägaren i Blekinge via Perrobladet. De är lokalombud för vårt län. Chatarina bor i Torhamn så det är i andra änden av Blekinge. Hon har tre perros ( 4 år och två 8 månaders valpar). Kina har en 5-årshane och de bor i Ronneby så det är nära. Vi har bestämt att vi ska träffas. Det blir kul för både Ginnis och mig.
Kram
Det värmer i hjärtat att läsa, Margareta!
Jag har hela tiden vetat att du skulle reda ut Ginnis. Han är en stor portion hund, men så oerhört glad och nyfiken. Du är lugn och kunnig. Klart att man blir frustrerad, irriterad, ledsen och uppgiven ibland – men det lönar sig alltid att jobba och att ventilera det man har problem med. Ginnis är ju en väldigt välhanterad hund. Han litar på dig – och på mig. De stora problemen uppstår när man har en hund som inte litar på sin ägare. Eller som bestämt sig för att bli ”herre på täppan”. DÅ blir det jättejobbigt!
Kram, Susanne
Kunskap får man på bekostnad på sin okunnighet. Så är det ju alltid. Jag trodde att jag visste mycket om hur man möter, bemöter och jobbar med en hund men alla är unika. Jag hade också läst mycket om perron och visste att det är en hund som behöver social träning, mental träning osv. Ginnis är väldigt social (älskar alla människor), han älskar att jobba och vi älskar varandra. Han biter aldrig, han är väldigt följsam när vi är ute i skogen och nu har han varit mycket lugnare på kvällarna (dagtid har det alltid varit bra), nu äter han bra men kopplet är inte kul att ha. Jag har ändå jobbat med koppelträning från första dagen på olika sätt. Han kan gå fint – korta stunder men det finns ju så mycket annat kul att kolla på. Nu struntar han i alla människor, bilar, cyklar osv vi möter, vilket han inte gjorde från början. Idag mötte vi ett helt hunddagis med ca 15 hundar och Ginnis gick bara förbi. Allt blir bättre och bättre. Jag lägger ner mycket arbete på Ginnis och ska fortsätta på Brukshundsklubben till våren. Jag ska också jobba mer med att spåra. Jag tror att jag har haft för höga krav men känner mig nu lugn och glad.
Kram