Varje år är jag lika irriterad på mig själv. Varje år just den här tiden. Det är på fredagskvällen när jag står och steker en gås på 6 kg och en kalkon på 5. Då förbannar jag mig själv för att jag är så käck och vill hålla traditionen igång med skånsk gåsamiddag. Jag som är ”sörmlänning” (eller kanske gotlänning om det är födelseort som räknas).
Sedan, när allt är färdiglagat, är det självklart både gott och trevligt – och väldigt flottigt i ugnen. I år var vi 12 personer som avnjöt ”apelsindoftande morotssoppa” eller svartsppa, gås med tillbehör (kalkon till dem som föredrog det) samt en knäckig och god äppelkaka till efterrätt. Till detta dracks goda drycker av olika slag.
Idag är vi alltså jättemätta, dästa och trötta . Det kostar på att ligga på topp .
Hundarna fick en välbehövlig morgonpromenad i novembersolen (som nu lyser med sin frånvaro). Jättesvårt ljus att fotografera i!Bella
Blossom vill helst inte vara med på bild…Konstigt ljus…Skugga…
Susanne!
Jag tycker du är en perfekt skåning som vågar ge dej på både gås och kalkon. Det är bara det där med dialekten. Kram från Anita