Fast väldigt glad är jag för att det inte är snö. Tänk att jag inte gillar snö. Jo, i fjällen – men inte hemma. Oavsett var hemma är någonstans.
Det är mörkt, grått och dystert. Men det är inte tjäle i marken och jag fryser inte om fötterna.
Ett ljus i mörkret är att Blossom gjort oerhörda framsteg. Förra veckan fick hon gå ett viltspår – och var stolt som en tupp när hon kom med klöven i munnen. Senast idag fick vi besök och Blossom visade upp sin allra trevligaste sida. En tass i knät; snälla klappa mig. Underbart.
Ett annat ljus är att besöket var intresserade av Chilli. Hamnar hon hos dem får hon allt hon behöver. Sällskap hela dagarna, jobba med både kropp och huvud, en fast och vänlig hand samt nära till oss. Mmmm, det skulle vara toppen. Min vackra, söta Chilli. Min gosiga, mysiga, underbara Chilli – som kan bli så oerhört arg på sina snälla ”tanter” (Bella och Blossom). Och min lilla Annie som blir så rädd då. Så orolig, osäker och nervös. Barnens trygghet måste gå före hunden. Så är det bara. Hunden kan ha det bra någon annan stans. Barnen måste stanna…
Så här söt var hon på flygplatsen i Malaga för ett drygt år sedan… Man kan bara älska henne!
