Det är väldigt intensivt att åka iväg en helg på föreläsningar. Det märks att man inte är 20 längre… Jag minns att jag kunde bo borta för jämnan i 20-årsåldern. Numera blir jag jättetrött av att sova borta. Hm…
Helgen var dock väldigt trevlig. Föreläsningarna var av skiftande karaktär, men Memea Mohlin var väldigt underhållande, liksom Pelle Jenssen som pratade en del om stress och stressrelaterat betéende.
Jag gjorde en bild som illustrerar betéendet hos en stressad hund.
Jag inser att man inte ser vad det står… men jag ser dessa typiska stressreaktioner hos många av mina klipphundar. Andfåddhet, avslappade muskler, vidgade pupiller bl a. Men han delade dessutom upp stresshantering i två kategorier.
Proaktiva stresshanterare, som reagerar med att skapa rutiner, får ökad puls, kan reagera med aggressivitet och som kan få hjärt- och kärlproblem. De här reaktionerna ser man oftast hos vakthundar
medan sällskapshundar är Reaktiva stresshanterare. De reagerar med att frisätta kortisol, att undersöka och vara flexibla, de är infektionsbenägna och i regel inte aggressiva.
I Sverige är det väldigt ovanligt med stereotypa beteenden. Exempel på stereotypa beteenden är ”skuggstirrande” (vallhundar) och ”svansjagande”. Ett stereotypt beteende går inte att bryta.
Detta är en proaktiv stresshanterare. Zoë är oerhört glad och trevlig mot folk, men kan bli väldigt stressad i situationer där det är mycket hundar och där det händer mycket. Hon reagerar då med att gå upp i varv och kan göra utfall mot hundar. 
Detta är nog en reaktiv stresshanterare. Ginnis far runt som en svetsloppa och får lätt infektioner.
Det ena sättet att hantera stress är inte sämre eller bättre än det andra – men de behöver båda hjälp att inte gå upp i stress. Det kan vara svårt för ambitiösa ägare som vill mycket och är rädda att ha understimulerade hundar. Väldigt svår balansgång!!
Det är viktigt att lära sig läsa sin hund och se i vilka situationer den blir stressad och sedan försöka undvika/hantera dessa situationer på bästa sätt.
Ja, Katarina och Margareta, vilken utmaning! Kom nu ihåg att detta är min tolkning av en föreläsning och inte sanning!
Jag har troligen samma utmaning med Shandi, som ligger betydligt högre i stress än Bella. Jag ligger lågt ett tag får vi se…
Jag skulle inte vilja byta ut Ginnis för allt smör i Småland (eller Blekinge). Han älskar verkligen alla människor och far omkring som en svetsloppa för att hälsa på alla (och hoppa på dom). DET upplever jag inte som stress utan bara som en väldigt glad och positiv hund. Stressen kommer när Ginnis är osäker på vad som väntas av honom. Dåligt ledarskap med andra ord – inte dålig hund. Det syns på hans sätt att röra sig och kanske också börja skälla. Ginnis har heller aldrig varit arg på en lös hund. Han muttlar ibland när vi möter någon okänd som också är kopplad. På Brukshundsklubben fungerar det alltid bra med de andra hundarna (vilket det inte gjorde för ett år sedan) och han blir ivrig när vi kommer dit. Det är definitivt mitt sätt att vara som skapar lugn – eller stress. Det är min önskan att prestera mer än vad Ginnis är mogen för som saboterar. Helt klart. Nu är han lugn och fin trots träning varje dag i vettiga mängder.Jag tror definitivt att Zoë och Ginnis kan fungera ihop framöver bara vi låter dom mötas på ett annorlunda sätt än förra gången.KRAM
Oj, oj, oj, vad kloka valpköpare jag har!! Och så mycket ni lärt er av och med era hundar!
Jag är oerhört impad av reflektionerna. Och VÄLDIGT stolt över att ni är så duktiga och jobbar så bra med era hundar.
På Leifs fråga svarar jag; ingen aning, men det är ju möjligt att det är lite stressrelaterat att vara så oerhört kontaktsökande. Men det är en träningssak att varva ned. Å andra sidan är det väldigt charmigt med perros som älskar människor. Passivitetsträning!
Jag är benägen att hålla med dig i dina tankar. Och tycker det är bra och väldigt viktigt att vi ventilerar det öppet. Både Margareta och jag jobbar med våra hundars stress, men jag ser ju mer och mer att det tar sig uttryck på olika sätt.
Jag börjar på allvar lära känna min hund. ÄLSKAR HENNE MASSOR, tycker hon är fantastiskt i mångt och mycket men ser också med öppna ögon på problemet jag har med henne. Jag har accepterat att hon inte är ett mingelmonster med andra hundar men GÄRNA mot människor och hundar från den innersta kretsen som Peppar, Sune, Buster, Neo, Cocos & Ceasar, Bella & Shandi. DOCK INTE ALLA PÅ EN OCH SAMMA GÅNG… När jag räknar upp alla hundar hon gillar så inser jag ju att denna flock är FULLT tillräcklig och om Zoë försöker säga ”låt oss hålla det till dessa” så är det faktiskt sunt hundbeteende och något för mig att respektera.
Störningskänsligheten i samband med lydnaden ser jag som en träningssak. Hon är ovan att vistas på brukshundsklubbar. Det har jag börjat jobba på i höst och det är redan betydligt bättre. Men det ska bli ännu bättre.
Stressen är väldigt situationsbundet för Zoë. Det är vid väldigt stimmig social tillvaro med många hundar samlade. Och eftersom jag är så aktiv i perrosammanhang så har det blivit en koppling för henne till dessa tillfällen. Hundmöten för övrigt är inga problem, i samband med träningsgruppen reagerar hon inte alls, på brukshundsklubben för övrigt och vid platsliggning med okända hundar stressar hon inte på samma sätt. Störningskänslig, ja, men inte stressad. Skillnad. Å andra sidan så är det en helt annan sorts träning. Lugnare omgivning, koncentrerad förare (jag) och inget massivt minglande.
MEN vid kennelträff, ojojoj, utställningar med massa perrofolk som JAG vill hälsa på… Gränna, ojojoj och som nu i Kungsör. Med tre parallella grupper som tränade samtidigt, tjoandet i ena ändan av hallen och så koncentration vid andra. Eftersom jag själv har svårt att stänga ute andra ljud, så är det inte konstigt att min störningskänsliga hund har problem. Och går hon upp i stress så blir hon utåtagerande åt ALLA hundar. Även mot den innersta kretsen av hundarna. För hon är redan inne i stresstunneln.
Eftersom jag varken vill sluta med lydnaden eller med mitt engagemang i klubben 🙂 så är ju då frågan hur jag istället för att undvika situationerna lär mig hantera dem bättre. Hur får jag Zoë att stänga ute och IGNORERA de andra hundarna?? DET är mitt mål med relationskursen hos Jan Gyllensten i november.
KRAM
Katarina & Zoë
Om man är oerhört glad och trevlig mot folk och far runt som en svetsloppa, är man då en Proreaktiv stresshanterare?
Jag lär mig mer och mer att se vad som är på gång med Ginnis. Kliandet med höger bakben och snoppslickadet är nu för mig tydliga tecken på stress. Då lägger vi av med alla aktiviteter och kör lite massage. Lugnt och stilla. Gå runt på en bana med koppel stressar Ginnis medan rallylydnad där jag beter mig annorlunda fungerar bra. Gå fint i koppel på sta´n fungerar. Märkligt! Jag tror att Ginnis inte fattar vad det är med mig när jag försöker vara lite mera strikt och det passar egentligen inte mig. Mitt kroppsspråk påverkar alltså. Så självklart det är. Nu lägger jag mig på sängen och läser – om jag får plats bredvid Ginnis.Kram från mig och puss från Ginnis